373
Ni förstår inte hur det känns att bo i en familj som man noll gemensamt med. Ni vet inte hur det känns att gå till skolan med en känsla av att man skulle kunna göra vad som helst för att slippa. Ha kompisar som man bara är med för att man inte har någon annan. Och känslan man får när man vet att om man var hemma så skulle man aldrig någonsin velat lära känna dom. Hatar att vara i det här jävla skit landet, hatar att vara långt ifrån vänner och familj. Ja, jag har gett upp. Och nej, jag bryr mig inte! I mars så kommer jag ha varit i Hawaii / New York, så då har jag ingenting att se framemot längre. Jag kommer vilja åka hem tidigare. Och det är jag som bestämmer det, ingen annan!
Ni kan aldrig föreställa er vad jag går igenom varenda dag. Hur dåligt jag mår. Hur olycklig jag är. Och jag hoppas för allt i världen att ni aldrig behöver det heller. Ingen förtjänar det här. Hur jag kunde jag ens tro att den här resan skulle bli bra? Jag är verkligen dum i huvudet. Har bara mig själv att skylla. Önskar att mina föräldrar sa nej. Önskar att jag insåg vilket stort misstag det här skulle bli. Men jag har väl alltid varit lite trög.
Och familjen. Den är helt okej. Mamman är jätte gullig mot mig, men hon är samtidigt väldigt barnslig och jag får alltid fejka min personlighet när jag är med henne, måste låtsas vara någon annan och jag gillar inte det. Pappan är bara allmänt konstig tycker jag. Är väldigt sträng och har konstiga regler. Han är väldig nyfiken och inte på ett bra sätt. Han rotar runt i andras grejer, antagligen i mina med .. Och jag hatar när folk rör mina grejer!! De två bröderna träffar jag inte allför ofta. Caitlin är ... som hon är. Om jag säger såhär, när jag berättar för folk i skolan att jag bor med henne så är deras svar: "omg, I'm so sorry!" och "I feel so bad for you!". Om folk inte ens klarar av att ha en lektion med henne i skolan varje dag, hur ska man då lyckas bo med henne?
Jag försöker verkligen försöka fortsätta vara positiv och jag kämpar mig igenom varenda dag. Men när jag kommer å tänka på hur länge det är kvar som jag måste vara kvar i det här skit landet så blir jag bara ledsen och livet känns hopplöst. Efter New York så är det hela fyra månader kvar. Jag klarar inte av det!
Det känns även jobbigt när man skypear med familjen och märker hur de klarar sig bra utan mig därhemma. Och de kommer inte låta mig åka hem tidigt. Varför vet jag inte? De vill väl inte att jag ger upp så snabbt. Men så snabbt har jag ju inte gett upp. Har varit här i sex månader, är det att ge upp? Inte i min värld. När de säger att det inte finns något för mig att komma hem till, så blir jag förbannad. Allting finns därhemma. Min familj, mina älskade vänner. De vet inte hur mycket hemma betyder för mig nu. Om jag bara fick komma hem, vakna upp i mitt egna rum. Gå ner, äta en normal frukost. Krama om mina syskon. Få ett hejdå när man lämnar huset. Att få känna sig bekväm i huset där man bor. Träffa mina kompisar, krama om Elli igen, messa med Elli igen. Sånna där dumma grejer saknar jag mest. Som att kunna ringa min bästis när jag har problem, kunna svara när hon ringer och har problem. Och sen, visst jag kommer inte kunna gå i skolan. Men jag kommer kunna skaffa ett jobb och tjäna pengar. Och sen är det ju nästan sommarlov, sen drar jag igång i gymnasiet igen. Jag ser inga som helst problem med att jag kommer hem i slutet av mars. Men jag bestämmer inte över mitt egna liv.
Och familjen. Den är helt okej. Mamman är jätte gullig mot mig, men hon är samtidigt väldigt barnslig och jag får alltid fejka min personlighet när jag är med henne, måste låtsas vara någon annan och jag gillar inte det. Pappan är bara allmänt konstig tycker jag. Är väldigt sträng och har konstiga regler. Han är väldig nyfiken och inte på ett bra sätt. Han rotar runt i andras grejer, antagligen i mina med .. Och jag hatar när folk rör mina grejer!! De två bröderna träffar jag inte allför ofta. Caitlin är ... som hon är. Om jag säger såhär, när jag berättar för folk i skolan att jag bor med henne så är deras svar: "omg, I'm so sorry!" och "I feel so bad for you!". Om folk inte ens klarar av att ha en lektion med henne i skolan varje dag, hur ska man då lyckas bo med henne?
Jag försöker verkligen försöka fortsätta vara positiv och jag kämpar mig igenom varenda dag. Men när jag kommer å tänka på hur länge det är kvar som jag måste vara kvar i det här skit landet så blir jag bara ledsen och livet känns hopplöst. Efter New York så är det hela fyra månader kvar. Jag klarar inte av det!
Det känns även jobbigt när man skypear med familjen och märker hur de klarar sig bra utan mig därhemma. Och de kommer inte låta mig åka hem tidigt. Varför vet jag inte? De vill väl inte att jag ger upp så snabbt. Men så snabbt har jag ju inte gett upp. Har varit här i sex månader, är det att ge upp? Inte i min värld. När de säger att det inte finns något för mig att komma hem till, så blir jag förbannad. Allting finns därhemma. Min familj, mina älskade vänner. De vet inte hur mycket hemma betyder för mig nu. Om jag bara fick komma hem, vakna upp i mitt egna rum. Gå ner, äta en normal frukost. Krama om mina syskon. Få ett hejdå när man lämnar huset. Att få känna sig bekväm i huset där man bor. Träffa mina kompisar, krama om Elli igen, messa med Elli igen. Sånna där dumma grejer saknar jag mest. Som att kunna ringa min bästis när jag har problem, kunna svara när hon ringer och har problem. Och sen, visst jag kommer inte kunna gå i skolan. Men jag kommer kunna skaffa ett jobb och tjäna pengar. Och sen är det ju nästan sommarlov, sen drar jag igång i gymnasiet igen. Jag ser inga som helst problem med att jag kommer hem i slutet av mars. Men jag bestämmer inte över mitt egna liv.
Comments
Trackback
